Nya tag..

Oj så längesen det var jag skrev sist. 
Jag skulle precis börja jobba/plugga. Och nu är det 1,5 år sen snart. 
Livet har verkligen varit upp och ner sen dess. 

Jag började där på Bergsgården i maj 2017, samtidigt började jag studera till USKA på Astar. 
Skolan..Ja skolan har verkligen varit strulig..De ändrade i prinicip hela upplägget och istället för att plugga på distans så måste vi sen ett halvår tillbaka åka in till skolan varje vecka. Det har gått sisådär. Jag har verkligen slitit mitt hår stundvis..Det har inte varit lätt alls. Jag hade föreställt mig att det skulle gå lätt som en plätt. Men det har varit mycket att lära sig. 
Jag har iallafall fått godkänt på alla kurser. Har i princip bara fått A:n och B:n, så jag ska inte klaga. Sista kursen jag hade prov i fick jag dock bara C. Men det gör inget. Nu hoppas jag på E. Jag har verkligen inte haft motivation till att plugga..Inte någon koncentration heller för den delen.
Men jobbet då? Stundvis har jag velat säga upp mig, men oftast så tycker jag om att jobba där. 
Jag har träffat så många människor, lärt mig så mycket och lär mig fortfarande nya saker. 
Jag har dock lyckats fästa mig lite extra vid de personerna som tyvärr går bort. 
Jag jobbar iallafall där 50%, jag vet faktiskt inte om vården är rätt för mig, jag vill gärna hjälpa människor. Men man blir verkligen helt slut som USKA. Men det där går också upp och ner. Det beror ju på beläggningen och vilka som är inne. Men överlag trivs jag. 
 

A har haft en del olika jobb. I Augusti i år började han att jobba i Norge, 2 veckor borta och två veckor hemma. Det har dock blivit 2,5 borta istället..Jamie tog det bättre än förväntat men jag har haft det svårt. 
innan han for iväg första gången så skolade vi in Jamie på förskolan. Vi har verkligen väntat till rätt tillfälle och tills han själv velat börja. Nu var det dags och han älskar verkligen sin förskola. Inga ledsna miner alls. Utan ren och skär glädje och han är så stolt och lycklig. 
I samma veva som A började jobba i Norge så dog min svärfar helt oväntat och plötsligt. 
Det kom verkligen som en chock. Det kändes så orättvist och så hemskt. Det kändes inte som att det var hans tur än.. Men sånt är livet. Jamie älskade sin farfar väldigt mycket. Han var världens bästa farfar, han brydde sig och fanns alltid där för allt och alla. Så det kändes väldigt konstigt att han inte finns längre. Men jag är glad för att A var arbetslös i somras så jamie fick vara i Skålan väldigt mycket. 
För 2 veckor sen var det begravning. Jag ville hjälpa till med något, så jag bakade en hel massa kakor. En del misslyckade och en del lyckade..Men de slank ner. Jamie sa hejdå till farfar och förstår nu att han inte kommer tillbaka. .. 
 
Nu ropar jamie på mig..Så får skriva ikapp mer sen. 

Kommentera här: