mariesh.blogg.se

Må du vila i frid och må du få spåra så många harar du vill. <3 Vi saknar dig och älskar dig.

 

Den senaste veckan har hela familjen varit sjuka. Vissa mer än andra. Jamie smittade både mig och andreas medd sin första riktiga förskylning. Men..

I förrgår blev det riktigt illa med Jäger, jag tror inte att vi har insett hur dåligt han mått ibland. Hans sinne ville så mycket mer än vad hans kropp klarade av. Men i förrigår kraschade han och jag trodde faktiskt att han skulle dö här på golvet, eller i soffan när jag bar honom dit. Det har varit så många om och men, men han har inte mått bra vare sig psykiskt eller fysiskt. Den senaste tiden blev psyket bättre och han ville absolut ligga bredvid eller på en i soffan. Han skulle ha gos så fort man satte sig. Han blev inte lika rädd för saker och han vande sig hos andra. <3 Men han var helt slut i kroppen, när man var ute så tog jaktinstinkten över och han kunde spåra hur länge som helst. Men när man kom in märktes det hur han mådde.

 

Igårmorse fick vi en akuttid för avlivning efter rådgivning. 

Jag visste såklart att det skulle bli jobbigt. Men igår storgrinade jag hela dagen. Jag tog bort Jägers säng, mest för att jag skulle skura där, men även för att det var jobbigt att se den. Halsbandet som han älskade och kopplet är ännu jobbigare, samt vattenskålan. Dom grejerna får hänga kvar. Jag vet inte vad jag ska göra med halsbandet, men jag har det i jackfickan. 

Det jobbigaste är när jamie pratar om honom, jag vet int hur jag ska förklara. Jag har försökt iaf, han förstår att Jäger var sjuk, att han inte kommer tillbaka för att han är död nu, men mår bra i hundhimlen. Jamie hoppades att han har korv, en helikopter, och ett nytt halsband där borta..

Han säger att han saknar vovven och att han är arg för att han inte kommer hem igen. Och jag förstår honom.

 

Jag har haft en sån ångest. Men det var inte jag som tog beslutet. Hade jag tagit beslutet så hade det varit själviskt av mig och då hade han fått kämpa lite länge. för jag var inte alls beredd på den här utvägen.  "Han har det bättre nu" försöker jag intala mig själv. Men det går sådär helt ärligt. Hur kan det vara bättre att vara död?  Han har iaf inte ont längre, den sista kvällen låg han och skakade av smärta. Han kunde inte ens bajsa, äta eller dricka. Jo jag fick faktiskt i han oxfilé. Det var de sista han åt.

 

Jag har iaf bestämt mig för att framkalla alla foton vi har på honom och göra en fotovägg. Och kanske en bok till jamie, så han har något att bläddra i och berättelser att läsa.. Som att "idag var jamie väldigt busig och ville gärna åka på vovven, men vovven tyckte inte alls om det så han skällde ifrån. Sen fick vovven skuldkänslor och ville visst leka med jamie."